I en kvav kattvind hemma hos min pappa finns en plastlåda, täckt med damm. Inuti den finns min barndom. Tusentals negativ ligger där och väntar på att återupptäckas. På att vi ska tända projektorn, rulla upp skärmen och sätta i första raden med diabilder. Fram kommer bild efter bild från semestrar nere vid havet, i Danmark med farmor och farfar, glassäventyr på Smögen. Bilder på platser som inte ser likadana ut, gapskratt, skrubbsår och människor som är en enorm del av mitt hjärta som inte finns längre – men i bilderna lever de kvar.

Min barndom finns förevigad genom en gammal Kodak-kamera som min pappa släpade med sig överallt. Det var ingen avancerad kamera, den tog bilder som vilken kamera som helst, sikta och skjut – och så fick man hoppas på det bästa. Men det gör ingenting, för alla bilder som är fotograferade betyder någonting. 

För min del handlar det om att skapa samma känsla jag får när jag tittar på de bilderna som finns från min barndom. De liknar varandra, både i färger, kontraster, vinklar och ögonblick. Samma spontanitet som flyter genom mina favoritbilder från pappas gamla Kodak-kamera, ser man också i mina foton. Detta är omedvetet från början, då mitt mål varit att förmedla värme och trygghet. Men nu när jag ser tillbaka på mina egna bilder påminner dem mig om varma sommardagar, ögonblick som aldrig kommer falna och alla de fantastiska människor jag mött på vägen. Precis som diabilderna lyser upp minnen om oändliga sommardagar i sittbrunnen, färskpotatis tvättade i havsvatten och mammas gamla O’neilltröja som jag försvann in i när myggen attackerade.

Det är det jag vill hjälpa er med, att spara minnen, ögonblick, känslor som får er att tänka tillbaka på den där sommardagen när solen lyste er i ögonen på vägen hem, eller snöbollskriget när snön låg sådär väldigt tung på träden.

Jag fotar som min familj gjorde förr. Spontant. Diskret. Värt att spara för alltid.