Sjöbod i otroligt mysiga Mollösund för de närmsta

Vi fotografer har en tendens att blogga stora, extremt påkostade bröllop med hundratals gäster och massor av vit spets, men ibland är det de bröllop som är små, intima och proppfulla med kärlek som ligger närmast om hjärtat. Lena och Mats gjorde verkligen sitt bröllop till sitt genom att samla deras absolut närmsta vänner och familj på en brygga i Mollösund, servera trerätters ur det minimala köket i sjöboden och bara njuta av varandra och dagen. 

Det är lördagen den 21e juli. Jag har spenderat natten på min pappas landställe på västkusten och har tagit färjan över till ’fastlandet’ (som rent tekniskt också är en ö) och närmar mig bilen. Det blåser äntligen lite, efter många månader av konstant värmebölja och jag är laddad till tänderna för bröllopet jag är påväg till. 

Jag byter om på parkeringen innan jag kör de två timmar det tar att åka från Rönnäng till Mollösund. Från en idyllisk liten västkustby till en annan. 

Mollösund är så västkustskt (<- förövrigt ett av svenskans svåraste ord att uttala, försök!) att det värker i hjärtat när man kör förbi. Vägarna kantas först av öppna ängar och små skogspartier tills landskapet övergår till att slutta ner mot vattnet. Nu kantas vägarna istället av glassindränkta barn med uppblåsbara madrasser och små gubbar på cyklar som inte tillverkats sen 1950-talet. 

Lena och Mats bestämde sig för att hyra en sjöbod med havsutsikt och privat brygga till deras vigsel. Deras vänner dekorerade bryggan med rosor och brudslöja och i köket stod kocken och förberedde maten. När vigseln började samlades alla framför havet och Lena leddes in av sin son till en underbart förvirrad vigsel. Musik som inte kom på när den skulle, papper som blåste bort och löften som inte lyckades uttalas. Precis så fantastiskt ärligt och intimt som det skulle vara den här dagen. Vi fotade lite porträtt på dagen uppe på berget och sen gottades det ordentligt i trerättersmiddag med massor av skratt. När solen började gå ner lyckades lura ner brudparet i gräset framför sjöboden och lät de få några minuter för sig själva.

Det var ett sånt där bröllop som var essensen av en svensk högsommardag på västkusten – varmt, lite blåsigt, solen sken, fiskmåsarna skränade och det luktade salt och tjära från båtvarvet i närheten. På kvällen kom det fram filtar och ljus tändes och skratten ekade över hamnen när jag (tre timmar senare än planerat) lämnade sjöboden och tog mig hemåt. 

Sitter du fortfarande och försöker säga väst-kust-skt? Jag med.